elidanden för sinskada, samtidigt som den som orsakat kontraktsbrottet, medkontrahentensmedkontrahent, är solvent.4 För att säkerställa att den som orsakat kontraktsbrottet1Hellner, Hager och Persson., Speciell avtalsrätt II s. 133, Adlercreutz, Gorton och Lindell-Frantz,Avtalsrätt I s. 163 f., Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 290, Grönfors, Avtalsgrundanderättsfakta s. 167 f., Johansson, Direktkrav i senare tids rättstillämpning, Fs Håstad s. 285, NJA 1997 s.44, NJA 2001 s. 711 och NJA 2007 s. 758.2 Hellner, Hager och Persson., Speciell avtalsrätt II s. 133, Zackariasson, Privity of Contract and DirectClaims, Fs Avtalslagen 100 år s. 229, NJA 1997 s. 44, NJA 2001 s. 711 och NJA 2007 s. 758. Se 67 1st. köplagen som stadgar att skadestånd till följd av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter.3 Håstad, Köprätt (2009) s. 157.4 Se JustR Lindskog tillägg i NJA 2014 s. 760, jfr även omständigheterna i NJA 1995 s. 197, NJA 1996 s.400, NJA 2000 s. 48, och NJA 2012 s. 697.6får betala för den skada som uppkommit finns det i en sådan situation ett intresse avatt skadelidande ska kunna vända sig direkt till bakre led.5 I doktrin har det av fleraförfattare förutsatts att om den skadelidandes medkontrahent inte betalarskadelidandenshuvudfordrankanmedkontrahenteninteframställaentäckningsfordran mot sin medkontrahent.6 I exemplet ovan innebär det att om åkerietinte betalat lantbrukarens huvudfordran kommer inte åkeriet kunna göra gällande sintäckningsfordran gentemot tillverkaren. Ordningen har ansetts vara otillfredsställandedå den innebär att medkontrahentens obestånd får till följd att skadelidanden aldrigfår betalt och att skadevållaren aldrig behöver betala.7Förattundvikasituationendärskadelidandensmedkontrahentsbetalningsoförmåga medför ett hinder för ersättning har vissa författare ansett attskadelidanden ska tillerkännas en direktkravsrätt.8 Direktkrav inne

penom alla borgenärers lika rätt.43 Som utgångspunkt gäller vid konkurs att allaborgenärer har lika rätt, se 1 förmånsrättslagen (1970:979). Om inte alla fordringarkan ersättas av konkursboet ska varje fordran täckas i förhållande till sin storlek sålångt konkursboets tillgångar räcker.44 I förmånsrättslagen finns det en rad undantagtill huvudregeln vilka innebär att vissa typer av fordringar ska ersättas före andras.3738Zackariasson Direktkrav s. 121.Hellner, Hager, Persson, Speciell kontraktsrätt II s. 134, Zackariasson, Konsuments direktkrav vidkommission, Fs Olsen s. 277 och not 9 och Zackariasson, Privity of Contract and Direct Claims, FsAvtalslagen 100 år s. 230.39 Hellner, Hager, Persson, Speciell kontraktsrätt II s. 134.40 Hellner, Hager, Persson, Speciell avtalsrätt II s. 133, Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt s. 290.41 NJA 1997 s. 44.42 NJA 1997 s. 44 och Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 579.43 JustR Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48, Håstad, Sakrätt: avseende lös egendom s. 243, NJA 2012 s. 697p. 16, Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 592 ff., Zackariasson, Privity of Contract and Direct Claims, Fsavtalslagen 100 år s. 247 f. och Rodhe, Handbok i sakrätt s. 318.44 Rodhe, Handbok i sakrätt s. 353.17Därutöver kan borgenärer även ha separationsrätt till vissa tillgångar, vilket i praktikenfår samma verkan som en förmånsrätt enligt förmånsrättslagen.45 Separationsrätteninnebär att borgenären får en priviligierad ställning genom att tillerkännas en bättrerätt till viss egendom än övriga borgenärer och innebär därför ett avsteg från principenom alla borgenärers lika rätt.46 Den som innehar en separationsrätt till viss tillgång haren rätt att använda tillgången för att täcka sin fordran, på ett sätt som framstår somförmånligt för borgenären och som avviker från vad som annars gäller.47Möjligheten att rikta sig direkt till den bakre gäldenären är särs

ran som sin egen.49 En sådan ordning medför i realitetenatt tredje man tillerkänns separationsrätt till den främre gäldenärens täckningsfordran,i strid mot principen om alla borgenärers lika rätt.50Att erkänna fler typer av separationsrätter och därmed fler undantag till principenom alla borgenärers rätt, ska göras med försiktighet.51 Att utöka undantagen riskeraratt urholka det intresset på vilken sakrätten vilar att till gagn för den ekonomiskaomsättningen tillgodose en ordnad skuldavveckling av konkursgäldenärens allaskuldförhållanden.52 Att tredje man får betalt för sin fordran framför övriga av denfrämre gäldenärens borgenärer ter sig särskilt olämpligt när tredje man har försummat45464748Rodhe, Handbok i sakrätt s. 354.Rodhe, Handbok i sakrätt s. 354 och Hessler, Allmän sakrätt s. 345.Hessler, Allmän sakrätt s. 345.Se JustR Lindskog i NJA 2014 s. 760, jfr även omständigheterna i NJA 1995 s. 197, NJA 1996 s. 400,NJA 2000 s. 48, och NJA 2012 s. 697.49 NJA 2012 s. 697 p. 16.50 JustR Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48, Håstad, Sakrätt: avseende lös egendom s. 243, NJA 2012 s. 697p. 16, Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 592 ff., Ulfbeck, Kontrakters relativitet s. 209, Gomard,Obligationsret s. 198 not 110 och Rodhe, Handbok i sakrätt s. 318.51 NJA 2012 s. 697 p. 16.52 Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 592 f., Håstad, Sakrätt: avseende lös egendom s. 1718sina möjligheter att genom avtal eller genom ianspråktagande av säkerhet tillvarata sinrätt.53Ulfbeck menar dock att tredje man ska tillerkännas en separationsrätt eftersomtredje man har en närmare koppling till täckningsfordringen än andra borgenärer. Denfrämre gäldenärens fordran på den bakre gäldenär är enligt Ulfbeck inte självständig,utan beroende av tredje mans skada.54 Dessutom menar Ulfbeck att den främregäldenärens konkursbo normalt sätt inte hade räknat med att få ersättningen frånbakre gäldenären.

ationsrätt till den främre gäldenärens täckningsfordran,i strid mot principen om alla borgenärers lika rätt.50Att erkänna fler typer av separationsrätter och därmed fler undantag till principenom alla borgenärers rätt, ska göras med försiktighet.51 Att utöka undantagen riskeraratt urholka det intresset på vilken sakrätten vilar att till gagn för den ekonomiskaomsättningen tillgodose en ordnad skuldavveckling av konkursgäldenärens allaskuldförhållanden.52 Att tredje man får betalt för sin fordran framför övriga av denfrämre gäldenärens borgenärer ter sig särskilt olämpligt när tredje man har försummat45464748Rodhe, Handbok i sakrätt s. 354.Rodhe, Handbok i sakrätt s. 354 och Hessler, Allmän sakrätt s. 345.Hessler, Allmän sakrätt s. 345.Se JustR Lindskog i NJA 2014 s. 760, jfr även omständigheterna i NJA 1995 s. 197, NJA 1996 s. 400,NJA 2000 s. 48, och NJA 2012 s. 697.49 NJA 2012 s. 697 p. 16.50 JustR Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48, Håstad, Sakrätt: avseende lös egendom s. 243, NJA 2012 s. 697p. 16, Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 592 ff., Ulfbeck, Kontrakters relativitet s. 209, Gomard,Obligationsret s. 198 not 110 och Rodhe, Handbok i sakrätt s. 318.51 NJA 2012 s. 697 p. 16.52 Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 592 f., Håstad, Sakrätt: avseende lös egendom s. 1718sina möjligheter att genom avtal eller genom ianspråktagande av säkerhet tillvarata sinrätt.53Ulfbeck menar dock att tredje man ska tillerkännas en separationsrätt eftersomtredje man har en närmare koppling till täckningsfordringen än andra borgenärer. Denfrämre gäldenärens fordran på den bakre gäldenär är enligt Ulfbeck inte självständig,utan beroende av tredje mans skada.54 Dessutom menar Ulfbeck att den främregäldenärens konkursbo normalt sätt inte hade räknat med att få ersättningen frånbakre gäldenären. Om boet får tillgodogöra sig betalningen från den bakre gäldenäreninnebär det att kon

gsfordran enligt Lindskog inte kan göras gällande innan huvudfordran harbetalats innebär det att betalningen stannar upp i bakre led när den främre gäldenärenär insolvent.56 Då har inte den främre gäldenären möjlighet att ersätta tredje man förhuvudfordran, vilket leder till det enligt Lindskog otillfredsställande resultatet atttredje man aldrig får betalt, och att den bakre gäldenären aldrig tvingas betala.57 Syftetmed den bakre gäldenärens betalningsskyldighet, alltså täckningsfordran, är enligtLindskog att befria den främre gäldenären från betalningsansvar gentemot tredje mangenom att tredje man erhåller betalning för huvudfordran.58 Så som Lindskog ser detbör tredje man vid den främre gäldenärens insolvens, för att möjliggöra syftet medregelsystemet, ha rätt att ianspråkta den främre gäldenärens täckningsfordran.59Rätten att ta i anspråk täckningsfordran likställs då med ett direktkrav.6053Jfr JustR Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48, NJA 2012 s. 697 p. 16 och Mossberg, Avtalets räckvidd I s.584 ff.54 Ulfbeck, Kontrakters relativitet s. 214.55 Ulfbeck, Kontrakters relativitet s. 223. Det bör noteras att Ulfbeck är en dansk professor och hon utgårsåledes i sin analys för en delvis annorlunda reglering vad gäller direktkrav.56 Lindskog, Betalning s. 267.57 JustR Lindskogs tillägg i NJA 2014 s. 760.58 Lindskog, Något om täckningsfordringar, JFT 1985 s. 238 och Lindskog, Betalning s. 267. Jfr. ävenHult, Om kommissionärs avtalet s. 32, 44 f. och 54 f. som anför att syftet med kommissionärenstäckningsfordran är att ersätta tredje man, vilket synes utgör grunden för Lindskogs resonemang.59 Lindskog, Betalning s. 267.60 Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 733, Lindskog, Betalning s. 267 och 273.19Att medge en direktkravsrätt i dessa fall menar Lindskog inte är i strid motprincipen om alla borgenärers lika rätt.61 Eftersom huvudfordran enligt Lindskogmåste betalas för att täcknings

issen att enhuvudfordran måste vara betald för att en täckningsfordran ska kunna göras gällande,vilket innebär att om den främre gäldenären är insolvent och inte kan ersätta tredjeman för huvudfordran, kommer den främre gäldenären aldrig att kunna kräva betaltav den bakre gäldenären för huvudfordran. Det medför att skadevållande bakre ledkan göra en obehörig vinst till följd av den främre gäldenärens insolvens, samtidigtsom tredje man aldrig blir ersatt för sitt krav.69Sammanfattningsvis motiveras en direktkravsrätt huvudsakligen av viljan attåstadkomma en lösning där tredje man får ersättning för sitt krav, samtidigt som denbakre gäldenären blir skyldig att ersätta den skada som den vållat. Den främregäldenärens insolvens ska inte medföra att den bakre gäldenären gynnas på bekostnad65Johansson, Direktkrav i senare tids tillämpning, Fs Håstad s. 294 ff. Johansson utgår från rättsfallenNJA 1995 s. 197, NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 i vilka domstolen tolkade in, på fiktiva grunder,att det i avtalet mellan den främre och bakre gäldenären funnits en avsikt att tillerkänna tredje man ensjälvständig rätt att vända sig till bakre led och att det därför förelåg ett tredjemansavtal. Angåendebedömningen av avtalstolkningen som fiktiv: se Zackariasson, Direktkrav s. 220, 247 f., Håstad, Sakrätt:avseende lös egendom s. 244, Lindskog, Högsta domstolen och den kommersiella rätten, JT 200203 s.77, Lindskog, Betalning s. 264 f., Möller, Insolvensrättsliga utlåtanden s. 123 och Walin och Ingvarsson,Borgen och tredjemanspant s. 139 ff.66 Grönfors, Avtalsgrundande rättsfakta s. 171 f.67 NJA 2012 s. 697 p. 15.68 Munukka, �r obehörig vinst en svensk rättsprincip s. 33, Lindskog, Betalning s. 267 not 849 ochHåstad, Köprätt (2009) s. 157.69 Munukka, �r obehörig vinst en svensk rättsprincip s. 33, Håstad, Köprätt (2009) s. 157. Se ävenZackariasson, Direktkrav s. 39 f. som gör en

s innebär NJA 2021 s. 622 att frågan om en direktkravsrätt skabeviljas eller inte huvudsakligen är en sakrättslig fråga, i vart fall i fråga omentreprenadförhållanden.95 Av avgörandet följer nämligen att vid den främregäldenärens insolvens så kommer den bakre gäldenären ändå vara skyldig att prestera,innebärandes att betalningen stannar upp hos den främre gäldenärens konkursbo. Vidbedömningen av om tredje man ska beviljas en direktkravsrätt är därför denavgörande frågan om tredje man ska beviljas en separationsrätt i den främregäldenärens konkurs. En separationsrätt skulle i direktkravsfallen motiveras av ett förkonkursinstitutet vanligt förekommande problem nämligen att tredje man inte fårbetalt för sin fordran och att den främre gäldenären till följd av sin insolvens slipperatt prestera. Vidare är den eventuella vinst som den främre gäldenärens konkursbo93NJA 2012 s. 697 p. 16, JustR Håstads tillägg för egen del i NJA 2000 s. 48 och Zackariasson, Privity ofContract and Direct Claims, Fs Avtalslagen 100 år s. 247.94 Lindskog, Betalning s. 270 ff.95 Jfr Zackariasson, Privity of Contract and Direct Claims, Fs Avtalslagen 100 år s. 248.33gör en följd av att tredje man saknar borgenärsskydd för sin fordran och är ensituation som är typisk för konkursförhållanden.344 Förutsättningar för att framställa täckningsfordranvid andra typer av kontraktuella kedjor4.1 Kort om detta avsnittI NJA 2021 s. 622 uttalar domstolen att det inte finns stöd för att göra ett generelltuttalande om vad som krävs för att en täckningsfordran ska kunna göras gällande avden främre gäldenären. Enligt HD kan det förekomma situationer där det finnsanledning att bedöma att andra förutsättningar behöver föreligga för att entäckningsfordran ska kunna göras gällande. Det finns således inte en princip om atten huvudfordran måste vara betald för att en täckningsfordran ska kunna göras

atsen är därmed att 61 köplagen inte kan utgöra stöd för tolkningen att täckningsfordran är avhängighuvudfordrans betalning.4.3 Rätt till förskott vid andra rättsförhållanden4.3.1 KommissionslagenKommittenten är enligt 9 kommissionslagen skyldig att i förskott tillhandahållakommissionären den egendom som ska användas för att fullgöra avtalet med tredjeman. Kommissionärens rätt till förskott kom till uttryck i lagen först vid 2009 årslagändring, men anses befästa en sedan tidigare gällande allmän utgångspunkt förkommissionsuppdraget och kommittentens allmänna skyldigheter.119 I förarbetenauttrycks att kommissionärens rätt till förskott även gäller vid den främre118119Se avsnitt 3.3. Jfr även Zackariasson, Direktkrav s. 72 f. och Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 774.Prop. 2008/09:88 s. 39, 102, SOU 2005:120 s. 215, Johansson, Kommissionslagen en kommentaravsnitt 9.1, NJA 1914 II s. 221, 279 och JustR Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48.42kommissionärens konkurs. Det innebär att kommittenten inte kan undkomma sinskyldighet att ersätta kommissionären, utan kommissionärens konkursbo har rätt tillförskott för fullgörande av sitt avtal med tredje man, oavsett om konkursboet faktisktfullgör det avtalet eller inte.120Kommittentens och kommissionärens skyldigheter och rättigheter i förhållande tilltredje man har stor principiell betydelse vid tolkning av partsbildningsmönster när dethandlar om rättshandlande i eget namn.121 Enligt Håstad utgör kommissionslagensregler, tillsammans med skuldebrevslagen, köplagen och avtalslagen, grundbultar iförmögenhetsrätten.122 Regleringen i kommissionslagen utgör i stora delar uttryck förallmänna rättsgrundsatser och reglerna kan genom analogisk tillämpning få betydelseför andra än rena kommissionsförhållanden123 Frågan är om 9 kommissionslagen,genom analogi, kan användas som vägledning även i andra rättsförhållanden vad gäller

214.Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 702. Jfr även domstolens argumentation i NJA 2012 s. 697 p. 13 därdomstolen enligt Mossberg, antyder att de medgivna direktkravsfallen motiveras av att tredje man ärsärskilt skyddsvärda, se Mossberg, Avtalets räckvidd I s. 695.175 Håstad, Sakrätt avseende lös egendom s. 17.59Käll- och litteraturförteckningOffentligt tryckSvenskaSOU 1988:63. Kommission och dylikt: sakrättsliga frågor vid kommission,återtagandeförbehåll, konsignation, legotillverkning och kommissionärsbolagSOU 2005:120. Fondkommission och en ny kommissionslagNJA 1914 IIProp. 1975:6. Om ändring i konkurslagenProp. 1988/89:76. Om ny köplagProp. 2008/09:88. Om ny kommissionslagFinskaProp. 1986 nr. 83. Förslag till köplagRättsfallHögsta domstolenNJA 1878 s. 25NJA 1936 s. 717NJA 1969 s. 27.NJA 1978 s. 194NJA 1981 s. 562NJA 1983 s. 737NJA 1987 s. 407NJA 1995 s. 19760NJA 1996 s. 400NJA 1996 s. 624NJA 1997 s. 44NJA 1997 s. 408NJA 2000 s. 48NJA 2000 s. 685NJA 2001 s. 711NJA 2003 s. 37NJA 2007 s. 758NJA 2009 s. 291NJA 2011 s. 576NJA 2012 s. 419NJA 2012 s. 697NJA 2013 s. 491NJA 2013 s. 822NJA 2014 s. 760NJA 2014 s. 960NJA 2017 s. 882NJA 2018 s. 26661NJA 2018 s. 301NJA 2018 s. 653NJA 2019 s. 119NJA 2019 s. 468NJA 2021 s. 622NJA 2022 s. 311HovrättenRH 1994:23LitteraturAdlercreutz, A., Gorton, L., Lindell-Frantz, E., Avtalsrätt I, 13 uppl., Juristförlaget iLund, Lund 2011Andersson, H., Ersättningsproblem i skadeståndsrätten: skadeståndsrättsligautvecklingslinjer. Bok III, Iustus förlag, Uppsala, 2017Edlund, L., �r skadevållare skyldig att betala skadestånd p.g.a. avtalsbrott redan innanden skadelidande haft konkreta utgifter för avtalsbrottet, JT 200405, s. 700 ff.Gomard, B., Obligationsret 1. Del, 4 uppl., Jurist- og �konomforbundets Forlag,Köpenhamn 2006Grönfors, K., Avtalsgrundande rättsfakta, 2 uppl., Sant�rus Förlag, Stockholm, 2013Hellner, J., Ramberg, J., Specie

............................................... 324. Förutsättningar för och definitionen av direktkrav374.1 Allmänt om definitionen och terminologin avseende direktkrav.............374.2 Förutsättningar i doktrin för att direktkrav ska anses utgöra ensjälvständig rättsfigur........................................................................................ 394.2.1 Lindskogs uppfattning...............................................................................404.2.2 Zackariasson uppfattning..........................................................................444.2.3 Mossbergs uppfattning..............................................................................474.2.4 Analys....................................................................................................... 495. Gränsdragningsproblem mellan tredjemansavtal ochdirektkravsrätt................................................................565.1 NJA 1996 s. 400 och uppföljaren NJA 2000 s. 48.......................................565.1.1 Referat....................................................................................................... 565.1.2 Analys - direktkravsrätt eller tredjemansavtal........................................ 585.2 NJA 2013 s. 253............................................................................................. 605.2.1 Referat....................................................................................................... 605.2.2 Analys direktkravsrätt eller tredjemansavtal............................................ 615.3. NJA 2012 s. 697............................................................................................ 625.3.1 Referat....................................................................................................... 625.3.2 Analys - direktkravsrätt eller tredjemansavtal........................................ 646. Sammanfattning och avslutande synpunkter.......... 666.1 Föruts

JT 2014 s. 719 f.7131olika tolkningsmetoder och principer. En motsatt ordning, som Samuelssonförespråkar, där juristen är helt fri att välja mellan olika tolkningsmetoder ochprinciper skulle enligt min uppfattning leda till ett komplicerat, godtyckligt ochoförutsägbart rättsläge.3.2 Allmänt om fingerade tredjemansavtalEtt tydligt exempel på där kreativa avtalstolkningar har skapat ett kompliceraträttsläge är HD:s tillämpning av så kallade fingerade tredjemansavtal.74 Dessatyper av tredjemansavtal har främst tillämpats av HD i ett flertal rättsfall för attnå ett av domstolen uppfattat önskvärt resultat.75 Detta resultat är främst att getredje man en självständig rätt mot en eller flera avtalsparter. Ett intressanträttsfall där HD tillgriper fingerade tredjemansavtal är NJA 1995 s. 197 det s.k.Njord Fallet - anledningen till att jag väljer att fokusera på detta rättsfall ochinte andra liknande rättsfall som NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 beror påatt det rättsfallet kan ses som en föregångare till liknande avgörande från HD.76Omständigheterna i NJA 1995 s. 197 var ganska invecklade. Fallet handlade omett komplicerat kredit- och säkerhetsupplägg där försäkringsbolaget Njord hademeddelat kreditförsäkringar genom att ingå borgen såsom för egen skuld(proparieborgen) för ett antal låntagares förpliktelser mot en bank. I sambandmed att kreditförsäkringarna meddelades vidtog Njord ett antal åtgärder i syfte attminska sin riskexponering. Bland annat hade låntagarna utfärdat motförbindelsersom innebar att Njord hade regressrätt mot låntagarna. Dessa motförbindelserhade sedan säkerställts genom olika real- och personsäkerheter i form av panteroch borgensförbindelser från låntagarna och olika tredje män. Därutöver hadeäven Njord tecknat ett antal återförsäkringar. Detta upplägg ledde sedan tillkomplikationer när både låntagarna och Njord gick i konkurs och banken väckte

rna i NJA 1995 s. 197 var ganska invecklade. Fallet handlade omett komplicerat kredit- och säkerhetsupplägg där försäkringsbolaget Njord hademeddelat kreditförsäkringar genom att ingå borgen såsom för egen skuld(proparieborgen) för ett antal låntagares förpliktelser mot en bank. I sambandmed att kreditförsäkringarna meddelades vidtog Njord ett antal åtgärder i syfte attminska sin riskexponering. Bland annat hade låntagarna utfärdat motförbindelsersom innebar att Njord hade regressrätt mot låntagarna. Dessa motförbindelserhade sedan säkerställts genom olika real- och personsäkerheter i form av panteroch borgensförbindelser från låntagarna och olika tredje män. Därutöver hadeäven Njord tecknat ett antal återförsäkringar. Detta upplägg ledde sedan tillkomplikationer när både låntagarna och Njord gick i konkurs och banken väckte74Mossberg s. 304 och Lindskog s. 265, not 845.Exempel på sådana rättsfall är t.ex. NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 som behandlas nedan.76Mossberg s. 305.7532talan mot Njord konkursbo och yrkade på separationsrätt för de olikasäkerheterna, samt på Njord regressrätt mot låntagarnaI HD prövades ett antal prejudikat frågor efter att de blivit hänskjutna avtingsrätten på parternas begäran. Frågorna rörde bankens separationsrätt tillmedel som influtit till Njord och konkursboet från de olika säkerheterna. Idomskälen diskuterade HD tre tänkbara lösningar på det rättsliga problemet.Dessa lösningar var 1) medlen från säkerheterna skulle ingå i Njord konkurs, 2)säkerheterna skulle återgå till dem som ställt ut dem eller 3) banken hadeseparationsrätt till de influtna medlen från säkerheterna.77 Det första alternativetansågs uteslutet på grund av att säkerheterna var avsedda att säkerställalåntagarnas motförbindelser mot Njord, dessa säkerheter kunde därför inte tas ianspråk förrän Njord i sin tur uppfyllt sina förpliktelser mot banken, vilke

nförklaringsmodell som en allmän rättsregel som är förklädd till etttredjemansavtal - det vill säga det rör sig inte om ett faktiskt tredjemansavtal.8481Mossberg s. 311.Jfr Eberstein, SvJT 1927 s. 445 f och Sundberg SvJT 1961 s. 26.83Mossberg s. 304 ff.84Lindskog s. 265, not 845.8235�ven Håstad har uttalat sig om fingerade tredjemansavtal, men främst utifrån ettsakrättsligt perspektiv.85 Håstad är också kritisk till användningen av fingeradetredjemansavtal och att dessa bör tillämpas med försiktighet eftersom det kanurholka principen om borgenärernas lika rätt i konkurs. Ett argument som Håstadlyfter mot tillämpning av fingerade tredjemansavtal är att tredje man enligt 56Lag (1914:45) om kommission, numera 24 Kommissionslag (2009:865), inteförvärvar någon rätt eller förpliktelser mot kommittenten genom avtal medkommissionären. Håstad är dock inte kritisk till utgången till rättsfall som NJA1995 s. 197, NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48, där HD tillämpade fingeradetredjemansavtal och anser att det finns goda argument för HD slutsatser. Däremotär Håstad kritisk till att HD valde att tillämpa fingerade tredjemansavtal ochanser att HD kunde att tillämpat bättre rättsliga konstruktioner för att uppnåsamma resultat. Håstad nämner att en mera realistisk utgång i NJA 1996 s. 400hade varit om försäkringstagaren genom anvisningen av försäkringen överlåtitsin fordran till ombudet, som sedan denuntierat försäkringsbolaget. Alternativtkunde det anses att ett avtalsförhållande uppkommit mellan ombudet ochförsäkringsbolaget genom att ombudet hade utfört arbetet i förlitan påförsäkringsbolagets godkännande av ombudet och rådande betalningspraxis.86Minuppfattningärattfingeradetredjemansavtalutgörett faktiskttredjemansavtal och är inte en självständig rättsfigur, vilket även verkar vara denrådande uppfattningen inom doktrinen.87 Det kan visserligen föras diskussion

ingsbolaget genom att ombudet hade utfört arbetet i förlitan påförsäkringsbolagets godkännande av ombudet och rådande betalningspraxis.86Minuppfattningärattfingeradetredjemansavtalutgörett faktiskttredjemansavtal och är inte en självständig rättsfigur, vilket även verkar vara denrådande uppfattningen inom doktrinen.87 Det kan visserligen föras diskussionerom tredje mans rätt enligt ett fingerade tredjemansavtal är grundade på en egenrättsregel som är förklädd till ett tredjemansavtal. T.ex argumenterar Lindskogför en sådan uppfattning, men han presenterar inte något övertygande stöd för sinuppfattning. Däremot instämmer jag med Lindskog och även Håstad om att HDinte bör tillämpa fingerade tredjemansavtal för att hitta lösningar på olikarättsliga problem. Det är enligt min uppfattning inte godtagbart att HD grundartredje mans rätt på ett låtsasavtal som inte har någon anknytning till några85Se Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48.Se avsnitt 5.1 för en ingående redogörelse av detta rättsfall.87Jfr Mossberg s. 304 ff.8636konstaterbara omständigheter. Tillämpning av fingerade tredjemansavtal gerdomstolen ett alltför stort utrymme att göra egna skönsmässiga bedömningar ochuppmuntrar domstolar att göra kreativa avtalstolkningar. Detta skulle skapa etträttsläge som är präglat av godtycke och inte är särskilt förutsägbart. Jag ärdäremot inte kritisk till själva utgången i målen där HD har tillämpat fingeradetredjemansavtal och det finns goda skäl för att HD dömde som de gjorde.Däremot hade HD, precis som Håstad har framfört, med största sannolikhetkunnat tillämpa andra rättsliga konstruktioner för att komma fram till sammaslutsatser. 884. Förutsättningar för och definitionen av direktkrav4.1 Allmänt om definitionen och terminologin avseendedirektkravHuvudregeln i svensk avtalsrätt är att ett avtal endast har verkningar mellanavtalsparterna. Det innebä

tt ett avtal endast har verkningar mellanavtalsparterna. Det innebär att om A och B har ett avtal där A har begått ettkontraktsbrott kan B endast rikta inomkontraktuellt skadeståndsanspråk mot sinmedkontrahent, det vill säga A. Det innebär i sin tur att om B avtalsbrott beror påen tredjeman C som B har anlitat för att utföra avtalet kan A inte kräva någonersättning enligt avtalet från C, istället är A tvungen att vända sig till B. Iblandkan det vara så att A inte har någon möjlighet att få sitt anspråk mot Btillgodosett. Exempelvis kan B vara oförmögen att betala på grund av insolvens.Det kan även vara så att B vägrar betala på grund av att hen vet att tvångsåtgärdersom utmätning inte är en praktisk lösning för A.89 I sådana situationer harnaturligtvis A ett intresse av att kunna rikta ett anspråk mot C. Att en avtalsparthar rätt att rikta anspråk mot sin gäldenärs gäldenär har inom doktrin benämnts8889Se Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48Zackariasson s. 25.37som direktkravsrätt. Alternativt kan man använda termen direktkrav när en partriktar ett anspråk mot sin gäldenärs gäldenär.90I sammanhanget bör något sägas om terminologin som fortsättningsvis kommeratt användas i denna framställning. När det kommer till direktkravsrätten tenderarmånga författare att använda sig av olika begrepp för att benämna parterna i endirektkravsituation. T.ex. kan den som riktar ett krav mot sin gäldenärs gäldenärkallasfördirektkravsborgenär,borgenärellertredjeman.Iförsäkringssammanhang är det den skadelidande som riktar direktkravet, medanskadevållaren är den skadelidandes gäldenär och försäkringsbolaget är denskadelidandes gäldenärs gäldenär. I denna framställning har jag valt att användamig av samma benämning av parterna som Zackariasson använder sig av i sinavhandling.91 Anledningen till det är att jag anser att benämningarna utifrån ettterminologiskt pers

begreppet direktkrav används i vid bemärkelse. Ettsådant exempel är NJA 2012 s. 697. Bakgrunden till målet var att ett juridisktbiträde (T.K) hade företrätt A i en tvist mot B. A vann tvisten i tingsrätten vilketföranledde B att ersätta A för dennes rättegångskostnader. På grund av att A varinsolvent utmättes beloppet av kronofogden. T.B. överklagade utmätningen ochgjordegällanderätttilldeifrågavarandemedlenframförutmätningsborgenärerna. I HD gjorde T.K gällande att han på grund avdirektkravsrätt hade rätt till medlen. I denna fråga uttalade HD generellt attdirektkrav innebär att tredje man tillerkänns en självständig rätt i etträttsförhållande mellan två andra parter. HD anger i detta sammanhang ett flertallagbestämmelser, rättsfall och uttalanden i doktrin som exempel pådirektkravsrätt.138 HD var även snabba med att avfärda denna grund med134Jfr 31 st. 1 SkbrL och Zackariasson s. 39 f.Jfr Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48136Mossberg s. 592 f.137Mossberg s. 300, not 1088 f.138HD domskäl p. 13-15.13553motiveringen av att direktkrav i den aktuella situation skulle innebära en alltförstor urholkning av principen om borgenärens lika rätt i exekutionsförfaranden.HD:s generella uttalanden gör det svårt att utläsa vad HD egentligen menar medbegreppet direktkrav, exempelvis kan man fråga sig om HD talar om direktkravsom en självständig rättsfigur eller ett allmänt begrepp.139Ytterligare ett exempel är NJA 2014 s. 760. Bakgrunden till detta rättsfall var attläkemedelsföretaget A hade gett speditören B i uppdrag att sköta transporten avläkemedel. B anlitade i sin tur transportföretaget C för att hantera godset. MellanA och B samt mellan B och C tillämpades NSAB 85. A drabbades av en skada pågrund av att C:s anställda stal läkemedel vid hanteringen av godset. Aförsäkringsbolag ersatte skadan och riktade därefter en regresstalan mot C.Huvudfrågan i målet var om

samlingsbegrepp utan en självständigrättsfigur - det beror inte enbart på grund av att frågeställning i denna uppsatsannars skulle vara teoretiskt ointressant. Det kan argumenteras att det finns bådepraktiska och rimlighets skäl för att uppfatta direktkrav som en självständigrättsfigur. Till exempel om direktkrav inte är en självständig rättsfigur skulleeventuella krav från tredje man mot den bakre gäldenären vara oförenliga medolika skadestånds-, avtals-, skadestånds-, obligations- och sakrättsliga principer.Slutligen verkar det finnas en utbredd uppfattning inom doktrin att direktkravutgör en självständig rättsfigur och inte ett samlingsbegrepp för samtliga kravsom tredje man kan rikta mot den bakre gäldenären.144143144Jfr Mossberg s. 300 f och avsnitt 4.2.2.Se t.ex. Zackariasson s. 31, Mossberg s. 299, Van der Sluijs s. 65 f.555. Gränsdragningsproblem mellan tredjemansavtaloch direktkravsrätt5.1 NJA 1996 s. 400 och uppföljaren NJA 2000 s. 485.1.1 ReferatI praxis har gränsdragningsproblem mellan tredjemansavtal och direktkrav främstaktualiserats inom försäkringsrätten, ett tydligt exempel är NJA 1996 s. 400.Tvisten i målet var mellan ett juridiskt ombud A och ett konkursbo för bolagetMG Trans AB (MG). Ombudet hade stämt konkursboet, och talan rörde bättrerätt till ersättning ur klientens rättsskyddsförsäkring för arbete som ombudetutfört innan konkursen. Bakgrunden till tvisten var att MG hade enrättsskyddsförsäkring i försäkringsbolaget Ansvar. Vid tidpunkten då MG gick ikonkurs var bolaget involverat i två rättsliga tvister där Ansvar hade betalat utersättning enligt försäkringen. I dessa ärenden hade försäkringsbolagensrättsskyddsnämnd prövat och godkänt A som ombud för MG Trans. MG transgick dock i konkurs innan någon ersättning betalades ut. Istället deponerades denutbetalda ersättningen hos länsstyrelsen efter konkursutbrottet. MG konkursbohävdade därefter at

�rmed ange att ombudetsblivande räkning ska ställas på försäkringstagaren. Efter att ombudetskostnadsräkning har skickats in och försäkringsbolaget bedömt skäligheten ikostnadsanspråket betalar försäkringsbolaget ut ersättningen direkt till ombudet.Endast om det visas att försäkringstagaren ersatt ombudet utbetalas ersättning tillförsäkringstagaren. Att försäkringsbolagen i rättsskyddsärenden utbetalarersättning för ombudskostnader direkt till ombudet istället för försäkringstagarenanses utgör således en fast praxis. Enligt HD fick denna praxis utgöra en del avavtalsinnehållet i avtalen om rättsskyddsförsäkring och följaktligen även i avtaletmellan Ansvar och MG Trans konkursbo. I målet var det ostridigt att A inte hadeblivit ersatt för sina kostnader, vilket innebar att A hade bättre rätt till dedeponerade medlen än konkursboet.Frågan kring vilken ställning ett ombud har vid rättsskyddsförsäkringar prövadesav HD på nytt i NJA 2000 s. 48. Omständigheterna skiljde sig emellertid åt från1996 års fall genom att försäkringstagarna i 2000 års fall inte hade gått i konkurs.Ombudet i det aktuella fallet hade företrätt 36 olika klienter i en tvist ochsamtliga av dessa hade beviljats rättsskydd av sina respektive försäkringsbolag.När ombudet fakturerade sina kostnader nekades han dock ersättning frånrättsskyddet avseende 16 av klienterna. Ombudet väckte således talan mot ett57flertal av försäkringsbolagen och yrkade på ersättning från klienternasrättsskyddsförsäkring. Den första frågan HD valde att pröva var om det förelågett partsförhållande mellan ombudet och försäkringsbolagen. HD konstaterade idenna fråga utifrån NJA 1996 s. 400 att ett avtal rättsskyddsförsäkring anses varaett avtal till förmån för såväl försäkringstagaren som ombudet (tredje man). Dettaförhållande innebär att ombudet, inom ramen för försäkringsvillkoren, har ensjälvständig rätt mot f

nna fråga utifrån NJA 1996 s. 400 att ett avtal rättsskyddsförsäkring anses varaett avtal till förmån för såväl försäkringstagaren som ombudet (tredje man). Dettaförhållande innebär att ombudet, inom ramen för försäkringsvillkoren, har ensjälvständig rätt mot försäkringsgivaren, oavsett om försäkringstagaren gått ikonkurs. HD prövade även om talan för ersättning var preskriberad. Enligt äldrebestämmelser i FAL gick rätten till försäkringsersättning förlorad om inte talanväcktes mot bolaget inom tre år från det att den ersättningsberättigade fickkännedom om att fordran kunde göras gällande. HD konstaterade att ombudetfick kännedom om att ersättning från 16 av klienterna inte skulle betalas ut april1990 medan talan mot försäkringsbolagen väcktes först oktober 1994. Ombudetsrätt till ersättning i dessa ärenden ansågs således preskriberad.5.1.2 Analys - direktkravsrätt eller tredjemansavtalUtifrån NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 kan det utläsas att HD anserrättsskyddsförsäkringar, eller med andra ord sådana avtal i allmänhet, innehållerett villkor som innebär att försäkringsersättningen ska utbetalas direkt tillombudet och inte till försäkringstagaren. HD ansåg även i NJA 1996 s. 400 attdetta villkor var bindande för försäkringstagarens konkursbo. Det sistnämndatalar för att HD ansåg att ombudet hade förvärvat en självständig rätt tillersättning och att denna rätt stod sig även i konkursen, det vill säga vidkonkurrens med MG Trans AB övriga borgenärer.145 Det aktualiserar naturligtvisfrågan på vilken grund HD ansåg att ombudets rätt till ersättning vilade påEnligt min uppfattning är det mest sannolikt att HD ansåg att ombudets rätt tillersättning både i NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 var grundad på etttredjemansavtal. För att försäkringsavtalet mellan försäkringsbolaget och145Zackariasson s. 219.58försäkringstagaren skulle anses utgör

1994. Ombudetsrätt till ersättning i dessa ärenden ansågs således preskriberad.5.1.2 Analys - direktkravsrätt eller tredjemansavtalUtifrån NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 kan det utläsas att HD anserrättsskyddsförsäkringar, eller med andra ord sådana avtal i allmänhet, innehållerett villkor som innebär att försäkringsersättningen ska utbetalas direkt tillombudet och inte till försäkringstagaren. HD ansåg även i NJA 1996 s. 400 attdetta villkor var bindande för försäkringstagarens konkursbo. Det sistnämndatalar för att HD ansåg att ombudet hade förvärvat en självständig rätt tillersättning och att denna rätt stod sig även i konkursen, det vill säga vidkonkurrens med MG Trans AB övriga borgenärer.145 Det aktualiserar naturligtvisfrågan på vilken grund HD ansåg att ombudets rätt till ersättning vilade påEnligt min uppfattning är det mest sannolikt att HD ansåg att ombudets rätt tillersättning både i NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 var grundad på etttredjemansavtal. För att försäkringsavtalet mellan försäkringsbolaget och145Zackariasson s. 219.58försäkringstagaren skulle anses utgöra ett tredjemansavtal krävs det att ombudethade en självständig rätt till ersättning. Utifrån HD:s domskäl kan det utläsas attHD ansåg att rättsskyddsförsäkringar innebar att ersättning skulle betalas utdirekt till ombudet. Det vill säga att ombudets rätt till ersättning inte var beroendeav försäkringstagarens eller försäkringsbolagets medgivande och kunde därmedanses som självständig. HD använde sig visserligen inte av termentredjemansavtal i NJA 1996 s. 400 och det kan därmed argumenteras för atträtten till ersättning var grundad på en alternativ rättsfigur.146 Däremot antyderskrivningen i HD:s domskäl starkt att HD ansåg att försäkringsavtalet utgjorde etttypiskt tredjemansavtal. Att ombudets rätt till ersättning i 1996 års fall vargrundad på ett tredjemansavtal bek

a argument för HD att tolka försäkringsavtaletsom ett tredjemansavtal. Ifall ombudet i NJA 1996 s. 400 inte hade tillerkäntsnågon rätt att rikta anspråk mot försäkringsbolaget (den bakre gäldenären) skulle146147Jfr Zackariasson s. 218 f.Lindskog s. 265, not 845.59denne kunnat undvika ansvar enligt försäkringsavtalet. Orsaken till det var attenligt försäkringsvillkoren var försäkringsbolaget inte skyldig att betala någonersättning till försäkringstagaren om denne inte kunde visa att ombudet hadeblivit ersatt. Det enda möjliga sättet för ombudet i denna situation att fåersättning skulle vara om konkursboet valde att göra upp med ombudet genom attt.ex. ta ett lån och därefter kräva ersättning från försäkringsbolaget. Konkursboetskulle härvid befinna sig i en stark förhandlingsposition och möjligtvis kunnaförhandla fram en rabatterad återbetalningsskyldighet med ombudet.148Slutligen borde även något sägas om Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48. I dettatillägg diskuterar Håstad HD tillämpning av fingerade tredjemansavtal för att geombudet (tredje man) en direktkravsrätt gentemot försäkringsbolaget. �venLindskog har uttalat att en direktkravsrätt kan i vissa situationer anses härleddfrån ett avtal och anger NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 som exempel. Detär inte helt klart om Lindskog och Håstad i dessa situationer talar om direktkravsom en självständig rättsfigur eller ett allmänt begrepp. Min uppfattning är attbåde Håstad och Lindskog använder termen direktkrav som ett samlingsbegreppför samtliga krav som tredje man kan rikta mot den bakre gäldenären. Dennaanvändning framstår som mest logisk eftersom det vore egendomligt att anse attdirektkrav i form av en egen rättsfigur skulle förutsätta ett tredjemansavtal - ensådan rättsfigur skulle de facto vara ett förklätt tredjemansavtal.5.2 NJA 2013 s. 2535.2.1 ReferatDet skulle dröja mer än ett decennium innan HD återigen

örsäkringsavtalet. Orsaken till det var attenligt försäkringsvillkoren var försäkringsbolaget inte skyldig att betala någonersättning till försäkringstagaren om denne inte kunde visa att ombudet hadeblivit ersatt. Det enda möjliga sättet för ombudet i denna situation att fåersättning skulle vara om konkursboet valde att göra upp med ombudet genom attt.ex. ta ett lån och därefter kräva ersättning från försäkringsbolaget. Konkursboetskulle härvid befinna sig i en stark förhandlingsposition och möjligtvis kunnaförhandla fram en rabatterad återbetalningsskyldighet med ombudet.148Slutligen borde även något sägas om Håstads tillägg i NJA 2000 s. 48. I dettatillägg diskuterar Håstad HD tillämpning av fingerade tredjemansavtal för att geombudet (tredje man) en direktkravsrätt gentemot försäkringsbolaget. �venLindskog har uttalat att en direktkravsrätt kan i vissa situationer anses härleddfrån ett avtal och anger NJA 1996 s. 400 och NJA 2000 s. 48 som exempel. Detär inte helt klart om Lindskog och Håstad i dessa situationer talar om direktkravsom en självständig rättsfigur eller ett allmänt begrepp. Min uppfattning är attbåde Håstad och Lindskog använder termen direktkrav som ett samlingsbegreppför samtliga krav som tredje man kan rikta mot den bakre gäldenären. Dennaanvändning framstår som mest logisk eftersom det vore egendomligt att anse attdirektkrav i form av en egen rättsfigur skulle förutsätta ett tredjemansavtal - ensådan rättsfigur skulle de facto vara ett förklätt tredjemansavtal.5.2 NJA 2013 s. 2535.2.1 ReferatDet skulle dröja mer än ett decennium innan HD återigen prövade frågan om ettombud hade rätt till ersättning för rättegångskostnader från sin klients gäldenär.Bakgrunden till målet var som i tidigare rättsfall att ett ombud hade företrätt enklient som vunnit ett tvistemål mot en kommun. Klienten som ombudet148Zackariasson s. 220 f.60företrädde hade

invände dock och hävdade att anspråket var preskriberat. Iavgörandet slog HD fast, i linje med tidigare avgörande, att det var ostridigt attombudet kunde rikta anspråk mot försäkringsbolaget. Huvudfrågan i målethandlade således inte om ombudet kunde rikta mot försäkringsbolaget utanfrämst om anspråket var preskriberat. Efter att ha tolkat försäkringsvillkorenlandade HD i slutsatsen att ombudets anspråk var preskriberat.5.2.2 Analys direktkravsrätt eller tredjemansavtalDet som är intressant med avgörandet i NJA 2013 s. 253 är inte HD tolkning avförsäkringsvillkoren utan HD:s uttalande om ombudets rätt att rikta anspråk motförsäkringsbolaget. HD skriver i domskälen att BWE (ombudet) har ensjälvständig rätt mot HSB (försäkringsbolaget), en direktkravsrätt. HD avslutarsedan mening med att ange rättskällestöd i form av (se NJA 2000 s.48).Användningen av begreppet direktkravsrätt är lite förvånande eftersom HD haruttalat i NJA 2000 s. 48 att rättsskyddsförsäkringar är avtal till förmån för tredjeman, eller med andra ord ett tredjemansavtal. Det är möjligt att HD användertermen direktkravsrätt på ett liknande sätt som Håstad gör i sitt tillägg, det villsäga inte som en självständig rättsfigur. Detta skulle kunna förklara varför HDanvänder sig av begreppet se vid sin hänvisning till NJA 2000 s. 48. I skriftligasammanhang används begrepp som se och jfr med flera för att markera attden källa som hänvisas till har någon intertextuell relation till den text somhänvisning görs. När det kommer till begreppet se markerar detta normalt attden källa som hänvisas till utgör direkt stöd för ett påstående.149 Det äregendomligt att HD talar om direktkravsrätt som en självständig rättsfigur ochanvänder begreppet se för att hänvisa till ett rättsfall som berörtredjemansavtal. Om HD hade talat om direktkravsrätt som en självständigrättsfigur

tsatsen att ombudets anspråk var preskriberat.5.2.2 Analys direktkravsrätt eller tredjemansavtalDet som är intressant med avgörandet i NJA 2013 s. 253 är inte HD tolkning avförsäkringsvillkoren utan HD:s uttalande om ombudets rätt att rikta anspråk motförsäkringsbolaget. HD skriver i domskälen att BWE (ombudet) har ensjälvständig rätt mot HSB (försäkringsbolaget), en direktkravsrätt. HD avslutarsedan mening med att ange rättskällestöd i form av (se NJA 2000 s.48).Användningen av begreppet direktkravsrätt är lite förvånande eftersom HD haruttalat i NJA 2000 s. 48 att rättsskyddsförsäkringar är avtal till förmån för tredjeman, eller med andra ord ett tredjemansavtal. Det är möjligt att HD användertermen direktkravsrätt på ett liknande sätt som Håstad gör i sitt tillägg, det villsäga inte som en självständig rättsfigur. Detta skulle kunna förklara varför HDanvänder sig av begreppet se vid sin hänvisning till NJA 2000 s. 48. I skriftligasammanhang används begrepp som se och jfr med flera för att markera attden källa som hänvisas till har någon intertextuell relation till den text somhänvisning görs. När det kommer till begreppet se markerar detta normalt attden källa som hänvisas till utgör direkt stöd för ett påstående.149 Det äregendomligt att HD talar om direktkravsrätt som en självständig rättsfigur ochanvänder begreppet se för att hänvisa till ett rättsfall som berörtredjemansavtal. Om HD hade talat om direktkravsrätt som en självständigrättsfigur borde HD istället ha använt begrepp som jfr i sin hänvisning för att149Mossberg s. 280 f.61markera att källan inte utgör ett direkt stöd för påståendet. Det bör påpekas atttrots det finns skriftliga konventioner för hur hänvisningsmarkörer ska användasär dessa knappast bindande och det kan hända att olika författare tar sig vissaspråkliga friheter. Om man bort

ektkravsrätt. Diskuterar HDdirektkravsrätt som en självständig rättsfigur eller som ett allmänt begrepp församtliga krav tredje man kan rikta mot den bakre gäldenären. Min uppfattning äratt HD talar om direktkravsrätt som en självständig rättsfigur. När det kommertill direktkravstematiken kommenterar HD i domskälen både NJA 1996 s. 400och NJA 2000. 48 och gör följande uttalande: I rättspraxis har ocksåförekommit vissa fall som innebär att borgenären med framgång kan rikta talanmot gäldenärens gäldenär. Så har skett bl.a. beträffande rättsskyddsförsäkringar.HD konstaterade i rättsfallet NJA 1996 s. 400 att det utgjorde fast praxis attförsäkringsbolag betalar ut ersättning till det juridiska ombudet närförsäkringstagaren inte betalar ersättning till ombudet. Denna sedvänja ansågsinnebära att den som bistått en part i ett rättsskyddsärende hade en självständigrätt mot försäkringsbolaget. Detta bekräftades i rättsfallet NJA 2000 s. 48, däravtalet ansågs vara till förmån för såväl försäkringstagaren som ombudet.151Inledningsvis kan man påpeka att HD använder sig av direktkravterminologi iden första meningen där det talas om att det har förekommit vissa fall sominnebär att borgenären med framgång kan rikta talan mot gäldenärens gäldenär.Användningen av termen gäldenärens gäldenär är antagligen en anspelning påundertiteln till Zackariassons avhandling.152 Denna direktkravstematisering följssedan upp i den andra meningen genom uttalandet Så har skett bl.a. beträffanderättsskyddsförsäkringar. Läst tillsammans ger detta ett intryck av att HD menaratt rättsskyddsförsäkringar ger tredje man en rätt att rikta anspråk mot singäldenärs gäldenär, eller med andra ord en direktkravsrätt.153 Notera att HD inte151HD domskäl p. 14.Mossberg s. 289.153Mossberg s. 289 f.15264använder termen direktkravsrätt i förhållande till NJA 1996 s. 400 och NJA

mmans ger detta ett intryck av att HD menaratt rättsskyddsförsäkringar ger tredje man en rätt att rikta anspråk mot singäldenärs gäldenär, eller med andra ord en direktkravsrätt.153 Notera att HD inte151HD domskäl p. 14.Mossberg s. 289.153Mossberg s. 289 f.15264använder termen direktkravsrätt i förhållande till NJA 1996 s. 400 och NJA 2000s. 48. I stället nämner HD i mening fyra att rättsskyddsförsäkringar innebär attombudet har en självständig rätt mot försäkringsbolaget, samt uttrycker i densista meningen att sådana typer av avtal är till förmån för ombudet (tredje man).Det vill säga HD menar att rättsskyddsförsäkringar utgör tredjemansavtal. Omman läser punkt fjorton i dess helhet verkar det som att HD inte är helt säkra påhur begreppet direktkrav ska uppfattas. Min uppfattning är att, trots HD:sanvändningavdirektkravsterminologi,talaravsaknadenavbegreppetdirektkravsrätt i förhållande till NJA 1996 och NJA 2000 s. 48 att HD anser attbegreppet direktkravsrätt borde förstås som något annat än tredjemansavtal.En viktig förutsättning för att direktkravsrätt ska anses utgöra en självständigrättsfigur är att tredje mans anspråk inte får vara grundade på någon annansrättsfigur som t.ex. tredjemansavtal eller utomobligatoriskt skadestånd. I detaktuella fallet hade ombudets klient inte någon rättsskyddsförsäkring. Vidareuttalade HD att det inte fanns några regler i 18 kap rättegångsbalken som innebaratt ett juridiskt ombud erhåller en självständig rätt till ersättning i förhållande tillsin klients motpart. HD resonerar även om ombudet kunde grunda sittersättningskrav på rättegångsfullmakten som denne hade ingått med sin klient.Av det som redogjorts ovan konstaterade dock HD att bestämmelsen i 12 kap 14p. 7 innebär att influtna medel är skyddade endast från klientens övrigaborgenärer om betalningen hade gjorts direkt till ombudet och medlen har hå

vida direktkrav är ensjälvständig rättsfigur eller inte. Jag är av uppfattningen att direktkrav utgör enegen rättsfigur. Anledningen är för att det kan uppstå situationer där en tredjeman kan behöva rikta krav mot den bakre gäldenären på grund av att den främregäldenären inte kan eller är ovillig att ersätta tredje man. Om tredje man inte kangrunda sitt anspråk på direktkrav, som en självständig rättsfigur måste dennefinna alternativa grunder för sitt krav. Sådana grunder kan dock vara svåra attfinna eftersom de kan vara oförenliga med olika skadestånds-, avtals-,obligations- och sakrättsliga principer.706.3 Gränsdragningsproblemen mellan tredjemansavtaloch direktkravsrättNär det kommer till gränsdragningsproblem mellan tredjemansavtal ochdirektkravsrätt verkar det till synes vara frågan om begreppet direktkrav utgör ensjälvständig rättsfigur eller inte som är huvudorsaken till dessa problem. Irättsfall som NJA 1996 s. 400, NJA 2000 s. 48 och NJA 2013 s. 253 är det tydligtatt HD anser att rättsskyddsförsäkringar ger ett ombud (tredje man) ensjälvständigrättgentemotförsäkringsbolaget,medandraordatträttsskyddsförsäkringar utgör ett tredjemansavtal. Trots att det är klarlagt attdessa typer av avtal utgör tredjemansavtal tenderar vissa författare ändå attanvända begreppet direktkrav i förhållande till dessa rättsfall. Enligt minuppfattning är den mest logiska förklaringen att vissa författare inte anser attdirektkrav utgör en självständig rättsfigur. Istället anser de att direktkrav är ettsamlingsbegrepp för samtliga krav, oberoende av grund, som tredje man kan riktamot den bakre gäldenären. En annan möjlig orsak till gränsdragningsproblemenär att i ovan nämnda rättsfall har HD tillämpat s.k. fingerade tredjemansavtal föratt komma fram till sina slutsatser. Huruvida fingerade tredjemansavtal utgörfaktiska tredjemansavtal har varit föremål för diskussio

nämnda rättsfall har HD tillämpat s.k. fingerade tredjemansavtal föratt komma fram till sina slutsatser. Huruvida fingerade tredjemansavtal utgörfaktiska tredjemansavtal har varit föremål för diskussion inom doktrin. Tillexempel har det förts diskussioner inom den försäkringsrättsliga doktrinen omförsäkringsavtal som syftar till att tillgodose tredje mans intresse ska in dubiobetraktas som tredjemansavtal eller om tredje mans rätt ska förklaras på ett annatsätt. Den främsta av dessa alternativa förklaringsmodeller är att tredje mans rättär grundad på en självständig rättsfigur. Man kan dock fråga sig om HD i NJA2012 s. 697 prövade om ett juridiskt ombud kunde rikta ett direktkrav, som ensjälvständig rättsfigur, mot sin klients motpart (den bakre gäldenären). Minuppfattning är att detta var fallet. Det kan utläsas från HD:s domskäl att HD inteuttryckligen använder begreppet direktkrav i förhållande till rättsfall som NJA1996 s. 400, NJA 2000 s. 48, vilket antyder att HD menar att begreppetdirektkrav ska förstås som något annat än tredjemansavtal. I det aktuella fallet71förekom det inte heller något rättsligt förhållande mellan ombudet och klientensmotpart. Vidare fanns det inte heller någon rättsskyddsförsäkring eller någraandra regler som innebar att ombudet kunde grunda en självständig rätt gentemotklientens motpart. Avsaknaden av något rättsligt förhållande mellan dessa tvåparter talar enligt min uppfattning starkt för att HD prövade frågan omdirektkrav, som en självständig rättsfigur.727. KällförteckningOffentligt tryckFörslag till skadeståndslagen m.m prop. 1972:5Om ny köplag prop.1988/89:76Ny försäkringsavtalslag Prop. 2003/04:150En ny konsumentköplag prop. 2021/22:85DoktrinAdlercreutz, A., med flera Avtalsrätt I, upplaga 14, Juristförlaget i Lund, 2016.Dotevall, R., Avtal, Upplaga 1 Studentlitteratur AB, Lund 2017.Eberstein, G., Bidrag till läran om f�

mansavtal och direktkrav, Iustus Förlag AB, Uppsala 2020.Radetzki, M., Tolkning av försäkringsvillkor, Upplaga 2, Norstedts Juridik AB,2020.Ramberg, J. och Ramberg, C., Allmän avtalsrätt Upplaga 8, Norstedts Juridik,2020.Ramberg, C., En ny avtalslag, SvJT 2011 s. 32.Rodhe, K., Svensk rättspraxis, obligationsrätt 1945-1949, SvJT 1951 s. 581.Samuelsson, J., Något om tolkning av försäkringsvillkor, SvJT 2014 s 695.Sundberg, J., Avtalstyper och typavtal, SvJT 1961 s 26.Van der Sluijs, J., Direktkravsrätt, Vid ansvarsförsäkring, Jure Förlag AB,Stockholm 2006.Westberg, P., Konflikt och Kontrakt, Jure Förlag AB, Stockholm 2020.Zackariasson, L., Direktkrav, Om rätt att rikta anspråk mot gäldenärens gäldenär,Iustus Förlag AB, Uppsala 1999.PraxisNJA 1939 s. 592NJA 1949 s. 645.NJA 1956 s. 209NJA 1978 s. 307NJA 1986 s. 712NJA 1987 s. 692,74NJA 1989 s. 117.NJA 1992 s. 403NJA 1994 s. 359NJA 1995 s. 197NJA 1996 s. 400NJA 1996 s. 700NJA 1998 s. 520NJA 2000 s. 48NJA 2001 s. 711NJA 2005 s. 142.NJA 2007 s. 758NJA 2010 s. 559NJA 2010 s. 629NJA 2012 s. 697NJA 2013 s. 233NJA 2013 s. 491NJA 2014 s. 760NJA 2015 s. 741NJA 2015 s. 1040NJA 2017 s. 289NJA 2021 s. 62275